.

Ni vet när man har jätte mycke fina vänner runt dig hela tiden, en familj som bryr sig,  rubbet? Ändå känner man sig ensamnast i världen, det känns som man kan kan stå där i folkvimlet men ingen ser en. Tankarna blir så höga att man bara vill skrika och springa iväg. Men man har lovat sig själv att inte tänka , utan skita i allt och vara glad. Men det går inte.. Jag vill vara glad, jag vill sprida glädje , jag ska bli glad, jag ska sprida glädje. 

Varför finns det ingen av och på knapp som på en datorn tillexempel? varför är det så svårt att vara lycklig och se på allt posetivt som händer varje dag.  Varför inte bara tänka på allt bra som händer istället för allt som bryter ner en? 

 

Ni vet när man träffar folk i skolan, dom har dåligt rykte, är jätte kaxiga och "stora" i skolan..MEN sen så träffar man dom privat, utanför skolan och vipps så är det en annan person. En person som är hur trevlig och snäll somhelst men får massa skit för sitt namn som blivit smutskastat. Man blir paff. 

 

Ni vet när man har så mycket att säga , så mycket man tänker på men man får inte ur sig nånting, man vill och kan inte berätta vad som är fel? Det problemet har jag, hur mycket jag än vill berätta för den som frågar vad som är fel så kommer bra "ingenting, är bara trött." ut ur min mun. Därför knappar jag på tangeterna istället och skriver några rader här istället, det känns bättre då.

 

 

Jag vill ionte att någon ska tycka synd om mig osv nu, jag ville bara skriva av mig lite,